Ibland måste vi tillåta oss själva att känna oss ”dumma”, släppa det kontrollerande egot för att våga se andra vägar och komma vidare i livet. Mycket men inte allt, som stoppar vår egen utveckling är våra egna rädslor. Men som sagt, det är inte den enda faktorn. Det sker också skit i livet som vi aldrig någonsin kan förutse hur vi ska reagera inför, händelser som inte har något som helst att göra med våra egna rädslor och trauman men det kan ändå slå undan benen för oss. Ödet/Andra människors handlingar som i sin tur tar oss in på en helt annan väg.
Vårt arroganta ego måste ibland få ge vika för ge oss en klarare syn o insikt i verkligheten. Hålla fast vid en bild över ditt liv som är begränsat och hämmat av dina egna rädslor för att inte få ditt ego sårat där du måste se din egen naiva inställning till vad som är osant är otroligt plågsamt. Men otroligt nödvändigt. Välja att bara leva i en fabulerad positiv energi där allt kommer ordna sig så länge du håller huvudet nere och kör på är totalt fel. Du kommer bara rämna i kakelväggen för att du inte vågat lyfta blicken, inse var du kör dig själv emot där smällen kommer bli otroligt kraftfull.
Förhoppningsvis då, om inte innan vilket är att föredra så klart, kommer du inse. Och med mycket små mödosamma steg efter x tid kunna kravla dig uppåt igen mörbultat och sårad på alla vis och sätt där dina larmklockor frenetiskt börjar skrälla för ingenting.
Ett oljud baserat på ytterligare rädslor. Rädslor du själv skapat, rädslor du måste övervinna för att ens ha tillstymmelsen till chans att börja arbeta med varför du ens från första början hamnade där du nu är.
Ja jag vet, detta är ingen populär upplyftande text att läsa eller lyssna på, men tro mig, jag skriver och talar om den för att försöka hjälpa och förebygga ditt eventuella kommande ras. Och jag har sett många sådana. Och jag var inte ett dugg bättre själv. Förhoppningsvis är jag på rätt väg idag, men lik förbannat skör av forna törnar. Men jag vägrar vara ett offer för dem. De ska inte få identifiera vem vi är och vem vi egentligen är ämnade att kunna vara. Vi kan bättre än så!
Vi hittar en uppgift, hur liten den än må vara men den känns ändå jobbig, med en möjlig utgång dock ytterst liten att vi inte ska klara den och så gör vi allt vi kan, vilket garanterat gör att vi klarar det. Många sådan små framsteg tar oss uppåt igen! Alla små saker. Tex, plocka upp en dammtuss. Titta jag klarade det! När vi mår riktigt skit så ör minsta sysslan fruktansvärt påfrestande.
Vi testar nya idéer, även om det känns dumt så provar vi. Alla har testat nya saker och många ggr skiter det sig första gångerna men vi hittar nya ingångar och tillvägagångssätt. Vi kan inte bara sitt glo tills det ska lösa sig av sig själv. Det känner vi alla till men känslan av att om jag skjuter lite på det så kanske det går bättre sen. Hittar massa fåniga löjliga ursäkter. Förmodligen kommer det ändå ha samma möjlighet att skita sig längre fram som nu om vi inte sätter igång.
Under tiden har just Tiden livet o möjligheterna till ett längre välmående förkortats. Där däremot har vi en mycket Dum idé - skjuta på saker som vi vet måste göras. Ju längre vi väntar desto större är även risken att även om vi fått uppgiften ”rätt” så har osäkerheten ökat så mycket att vi ändå lurar oss tro att det blivit ”fel”. Jaha, en lyckad utgång men ändå inte.
Under tiden behöver vi få höra uppmuntrande ord från omgivningen. Det krävs så lite göra någon annan glad, säga några trevligheter till en annan människa kostar oss ingenting men har en sådan stor positiv inverkan på en människa som försöker kämpa hela tiden.
Det är inte svårt säga något snällt till någon annan. Det kan ändra kursen för en människa, få dem på rätt spår igen.
Ytterst är det dock vårt eget ansvar för slippa bitterheten ångern besvikelsen över hur livet blivit och att jag inte gjort mer av det. Att inte fatta rätt beslut inför en situation där vi medvetet har full insikt i vad som bör ska och måste göras, är endast vårt eget ansvar och ingen annans. Ofta är riskerna och insatserna ganska låga men ändå så förstör någonting inom oss det hela. Rädslan Bekvämligheten Arrogansen. Det sker för de allra flesta någon gång men för en del lyckas man inte själv vända skutan o vips så börjar den läcka in vatten, mer och mer tills den dvs du o ditt liv sjunker mot botten.
Så kan vi inte ha det! De gånger i livet du har det tufft så prata med någon utomstående du har förtroende för eller anlita en professionell terapeut. Huvudsaken vi hittar tillbaka och tar oss framåt 💫🩷
We Can Overcome Anything!
Sometimes we need to allow ourselves to feel "stupid", to let go of our controlling ego to dare to see other paths and move forward in life. Much, but not all, of what stops our own development is our own fears. But as I said, that's not the only factor. Shit also happens in life that we can never foresee how we should react to, events that have nothing to do with our own fears and traumas but can still knock us off our feet.
Fate/The actions of other people which in turn take us down a completely different path.
Our arrogant ego must sometimes give way to give us a clearer vision and insight into reality. Holding on to an image of your life that is limited and inhibited by your own fears so as not to hurt your ego where you have to see your own naive attitude to what is untrue is incredibly painful. But incredibly necessary.
Choosing to live only in a fabricated positive energy where everything will be fine as long as you keep your head down and keep going is totally wrong. You will only crash into the wall because you haven't dared to look up, realize where you are driving yourself towards where the crash will be incredibly powerful.
Hopefully then, if not before which is of course preferable, you will realize. And with very small, laborious steps after x time you will be able to crawl upwards again, battered and bruised in every way and manner where your alarm bells start to ring frantically for nothing.
A noise based on further fears. Fears you have created yourself, fears you must overcome to even have a semblance of a chance to start working on why you even ended up where you are in the first place.
Yes, I know, this is not a popular uplifting text to read or listen to, but believe me, I write and speak about it to try to help and prevent your eventual crash. And I have seen many such crashes. And I was no better myself. Hopefully I am on the right track today, but still as fragile as the old thorns. But I refuse to be a victim of them. They will not define who we are and who we are really meant to be. We can do better than that!
We find a task, however small it may be, but it still feels difficult, with a possible outcome, however small, that we will not be able to do it, and so we do everything we can, which is guaranteed to make us do it. Many such small steps take us upwards again! All the little things. For example, pick up a dust bunny. Look, I did it! When we are feeling really shitty,even the smallest chore is terribly stressful.
We try new ideas, even if it feels stupid, we try. Everyone has tried new things and many times it fails the first few times but we find new ways in and approaches. We can't just sit and stare until it solves itself. We all know that, but the feeling that if I put it off a bit, maybe it will be better later. We find lots of silly, ridiculous excuses. Probably it will still have the same chance of going wrong later as now if we don't get started.
In the meantime, just Time has shortened life and the opportunities for longer well-being. There, on the other hand, we have a very Stupid idea - to put off things that we know must be done. The longer we wait, the greater the risk that even if we get the task "right", the uncertainty has increased so much that we still trick ourselves into thinking that it has gone "wrong". Well, a successful outcome but still not.
In the meantime, we need to hear encouraging words from those around us. It takes so little to make someone else happy,saying a few nice things to another person costs us nothing but has such a big positive impact on a person who is trying to struggle all the time.
It's not hard to say something nice to someone else. It can change the course of a person's life, get them back on track.
Ultimately, however, it is our own responsibility to escape the bitterness, regret, and disappointment of how life has turned out and that I have not made more of it. Not making the right decision in a situation where we consciously have full insight into what should, must, and must be done is solely our own responsibility and no one else's. Often the risks and stakes are quite low, but still something inside us destroys the whole thing. Fear, Comfort, Arrogance. It happens to most people at some point, but for some we don't manage to turn the ship ourselves and suddenly it starts to leak water,more and more until it, i.e. you and your life, sinks to the bottom.
We can't have it like that! The times in life when you have a tough time, talk to someone outside who you trust or seek professional therapy. The main thing is that we find our way back💫🩷
Comments